Undrens tid är inte förbi

Eftersom Daniel varit bortrest så bloggar jag igen, om hur livet med Liten varit de här dagarna. Och det har varit bra! Idag och igår var vi på dagis, Liten älskade det. När jag sa att vi skulle vinka hejdå igår och gå, så vinkade hon till mig och fortsatte leka. Inget behov av mamma där inte. Efter dagis åkte vi till Kavat (skomärke) i Kumla, de har utförsäljning där. Köpte ett par höstskor till gumman, som har riktiga båtar till fötter. Hon har växt närapå två storlekar sen i maj. Det är inte lätt att vara Liten och gå i för små skor!

Sen stannade vi till på ikea och köpte en kudde som hon kan ha på dagis när hon sover. Det känns fortfarande helt otroligt att hon skulle kunna sova där, med tanke på att just sömnen inte varit det lättaste kapitlet i Litens lilla livshistoria. Men under kan ske! Idag, när hon sov hemma i vagnen som vanligt, vaknade hon för tidigt. Då är det bara en sak som gäller - söva om. Annars har man med en terrier att göra resten av dagen. Idag gick inte det. Hon var otroligt trött, men bara låg och skrek och blundade. Efter att ha rullat vagn i 30 minuter tog jag upp henne och lade i vår säng, jag låg bredvid. Och efter lite buffande somnade hon. För dem vars barn brukar somna i sina föräldrars säng, är det här förstår inget konstigt. Men Liten har ALDRIG sovit en sekund i vår säng, nånsin. De gånger vi försökt söva om henne där, t.ex 04.30 en lördagmorgon, har hon bara ställt sig upp och hoppat och tjoat.

Så där låg vi och sov tillsammans och hade det så himla mysigt, och för första gången nånsin förstår jag vad andra föräldrar pratat om. Det är alltså sådär man har det när man ligger och myser med sitt barn! Hela sömngrejen ställde dock till det lite, nattningen nu på kvällen blev vad man kan sammanfatta som katastrofal. Men det kan man ta - jag fick sova bredvid min lilla tjej!

/Cecilia