Harmoniska familjen

Stor och Liten

Efter fredagens tvåtimmars hysteriska skrikmarathon, och två liknande turer redan innan lunch på lördagen var vi helt slut. Det kändes så där att vi skulle träffa några kompisar för fika på lördagen, och några andra på kvällen. För deras skull alltså. Speciellt de som inte har barn kan man ju lätt skrämma bort. Men som tur var, fick vi se vanliga Liten igen. Hon hade jättekul med sin kompis Elias på eftermiddagen, och på kvällen somnade hon utan trubbel.

I morse träffade vi Elias och hans familj igen, när vi kl 09.15 var beredda att bada på ett badhus på andra sidan stan. Och Liten hade jättekul, det är underbart att se henne så lycklig. Efteråt fick jag till och med tvätta hennes hår...välbehövligt för att uttrycka mig milt. Resten av dagen har också varit bra, vi har lekt ute och haft en lugn kväll. Det känns som att vi alla behövde det här senaste dygnet. Man glömmer det jobbiga lite grann, och man rustar för framtida stressiga dagar.

Ja, även Liten behövde en paus, för att få se sina vanliga föräldrar igen!

/Sambon

2 års trots

Ja nu vet man vad 2 års trots är. Liten är oftast glad hela dagarna men det finns några känsliga moment under ett dygn. Först är det att byta blöja och sätta på kläder på morgonen. Sen är det att komma i overallen för att komma till dagis. Sen på dagis så går det bra för då gör man som de andra barnen. Men sen kan det blir protester när man ska komma hem från dagis. Och sen när man är tvungen att gå in och laga mat. Men det moment som är jobbigast för att parter är nog läggningen. Det är så mycket Liten inte vill då. Inte den tröjan osv. Idag har hon skrikit i en dryg timma men med ett avbrott för att kräkas. Man tycker så synd om henne samtidigt som ens tålamod naggas i kanten.

Nu är hon helt förstörd och det går inte att trösta henne. Ja vad ska man göra?

Mr Snögubbe

Idag är det tre månader sen snögubben byggdes. Tre långa månader av snö, och det verkar inte vara slut än. Ska bli intressant att se hur länge vi har snö i vår trädgård. Inte hade vi trott att vintern skulle vara så här länge, när vi byggde snögubben på julafton! Idag saknar han huvud, men kroppen och armarna är kvar. Tror att han är nöjd med det. Det blir så kallt om man inte har mössa.

Vi firar snögubbens dag, den 24:e, med ett bildkollage på hans liv så här långt.

Den 25 december

Den 17 januari

Den 21 februari

Den 24:e mars

Liten i Sälen

På lekplatsen, när mamma eller pappa åker skidor

Mellis på fjället

Nu är vi nyss hemkomna från en långhelg i Sälen. Det var snöblandat regn den ena åkdagen och ganska många plusgrader och sol den andra. Blev lite skillnad i åkning (på längden båda dagarna för min del, Daniel blandade lite mer). Det är i alla fall väldigt bra träning, hela kroppen jobbar och så känner man sig duktig ända fram till dess att man spolierar det hela med lösgodis på kvällen. Man liksom förtjänar det efter träning, dusch och bastu (och hemma after-ski, som går ut på att strutta runt i underställ och inte lyssna på musik, dvs after-ski på vårt sätt)-

Liten hade det också bra, hon har lekt i snön med farmor och farfar och lekt i våningssängarna i stugan. En natt sov hon bra, de andra testade hon gränserna till det yttersta (sova mammas säng, sova pappas säng, sova egen säng i en oändlig klagosång). Man klarar mycket i vanliga fall, men när man sover en decimeter från varandra är det svårt att ignorera det hela.

Och så har hon kanske en liten fobi. Liten och obetydlig men självklar om man jämför med alla fobier som finns där ute; spindelfobi, torgskräck, renlighetsfobi, tjockfobi och smalfobi, hissfobi och höjdfobi osv. Liten har en fobi mot att packa för att resa. Hon blir helt skräckslagen och verkar tro att vi ska lämna varandra eller hemmet för evigt. Egentligen är det ju sunt att hon reagerar när vi packar ner halva hemmet. Men plågsamt eftersom det innebär gallskrik. Men hade jag vetat, att det skulle ta nästan åtta timmar att åka trettio mil hem idag (pga köerna ner från fjället) då hade jag också skrikit. Högt och länge. Det gjorde inte Liten, väl vi kommit till bilen. Hon klarade resan med bravur. Då kan man ta lite resfobi innan.

Onsdag

(Liten i sin Barbapappaklänning)

(Vy från Cecilias hotell i Japan)

(En annan vy från Cecilias hotell i Japan)

Nu har jag blivit tillsagd att jag måste blogga igen. Men jag är himla trött så det blir ett kort inlägg.
På jobbet är vi inne i den intensivaste perioden på året och att få ihop det med dagis hämtningar och lämningar gör att man blir lite trött. Så ikväll blir det att slappa i soffan och sen lägga sig tidigt.

Kan själv

Liten är inne i en period av självständighetsbehov. Allt går att bråka om, och allt ska bråkas om. Inte den blöjan den andra, inte den andra, vill ha den första och så vidare i evighetsloopar. Varje morgon ska man försöka få på overallen i 20 minuter och då har vi inte ens nämnt skor eller annat. Det tär. Jag vet att det är nåt hon ska gå igenom, men det tär i alla fall.

Japan var förresten bra. Allt är väldigt annorlunda där...så man blir ganska trött efter en vecka. Tror att jag har högre krav på Japan, eftersom det är ett så högteknologiskt och utvecklat land. Hade det varit ett u-land hade mina förväntningar varit annorlunda, men just eftersom det är ett i-land så tror man att allt ska funka som hemma. Det funkar absolut inte som hemma. De har byggt upp sitt system och sin infrastruktur parallellt med resten av världen, istället för gemensamt med, så det blir som att hamna i ett annat universum stundtals. Kul - men tröttande.

Bifogar en bild från en nästan uppäten middag. Annars har jag faktiskt mest ätit rå fisk. Riktigt rå. Undrade en kväll om den kanske inte var lite tillagad i alla fall, men nejdå, bara uppskuren. Det mättar ju till slut, men det är inte så gott att tugga...brr.

/Sambon

Torsdag,

Det är längesen jag bloggade nu och fick bannor av min kära sambo i ett mail från Japan att det är dags att göra det nu :-)

Som sagt så är Cecilia i Japan med jobbet. Det är en konferens i Yokohama som hon fick privilegiet att åka på. Hon åkte i söndags och kommer hem i morgon kväll. Innan hon åkte så var man lite orolig för hur det skulle gå att ta hand om Liten själv en vecka. Men det har gått väldigt bra. Men i måndags och tisdags så kom Litens farmor hit och lekte lite med Liten. Det gav mej chansen att jobba lite extra. Och Liten tycker det är alla tiders med farmor så det gick bra.

Liten har dock saknat sin mamma väldigt mycket. Ibland kommer hon på att hennes mamma är borta och blir lite ledsen men i det stora hela så går det bra. Och hon får ju vara på dagis på dagarna vilket är bra för där är det så himla skoj att hon glömmer bort att sakna mamma.
Idag hade de prins och prinsesstema på dagis. Alla avdelningar var i stora lekhallen och fröknarna hade satt ihop en teater som barnen tydligen tyckte var jättebra. Barnen fick även vara utklädda om de ville så jag letade runt på stan igår och hittade tillslut en liten prinsesskrona som hon mot all förmodan tydligen hade på sig idag. Alla andra barnen hade varit väldigt avundsjuka :)

I går kväll hade mitt hockeybockey lag avslutning och jag var i valet och kvalet länge hur jag skulle göra. Skulle jag fråga nån om de kunde vara barnvakt eller strunta i att gå? Eftersom det började vid 1930 tiden så kunde jag lägga Liten innan jag åkte och vår snälla granne kunde ställa upp och sitta sovvakt så jag kunde åka. Tack så mycket!

Nej nu är det antikrundan!

Kräkmatematik

Vi är inte alltid världens bästa föräldrar. Vi vet inte allt och kan inte allt. Och idag när Liten fick sitt livs första magsjuka så blev vi lite förvånade och handfallna, eftersom det inte hänt förut. Men vi fann oss snabbt, för det finns en sak som vi kan allt om. Kräk. Liten var, när hon var riktigt liten, ett så kallat kräkbarn. De troliga orsakerna var 1. riklig mjölkmängd hos hennes utfodrare. 2. ett lock som inte riktigt stängde till i halsen, orsakat av 1a. navelsträng hårt lindad runt halsen under lång tid vid födslotillfället och 1.b att det är så på vissa barn.

I vilket fall, när Liten kräktes när hon var liten, så kräktes hon på riktigt. Inte en tramsig fläck nånstans, utan bokstavligt talat flera kvadratmeter åt gången (Beroende på vilken höjd hon befann sig på vid kräktillfället. Satt man i soffan var det svårt att räkna kvm, då var det snarare att alla lager på kroppen + hela soffan var indränkta). Vi hade 10 badlakan och det dubbla småhanddukar utplacerade i lägenheten, så att man alltid - var man än befann sig - bara skulle kunna sträcka ut en hand och fånga en handduk, helst utan att titta upp. De små fick man torka Liten med. Sen fick man ligga på alla fyra och liksom skjuta runt hela badlakanet och hoppas att det räckte. Det var vår vardag i 2,5 månad. Fast en bra dag kräktes hon bara 1 gång. De dåliga 3 gånger. Då var det körigt med mängden badlakan, eftersom vi bara fick tvättid 1 gång i veckan.

Så lilla Liten, det är synd om dig idag. Vi älskar dig och tycker att det är jobbigt för dig att du kräktes så ikväll. Du förstod inte vad som hände, och du blev jätteledsen efter hulkningarna. Det är synd om dig, men en sak ska du veta. Mängden kräk gjorde ingenting. För trots att du fick tre separata kräkanfall, var inte ens alla tillsammans en en fjärdedel så mycket, som en liten kräk på den gamla spyiga tiden.

/Föräldrarna