På lekplatsen, när mamma eller pappa åker skidor
Mellis på fjället
Nu är vi nyss hemkomna från en långhelg i Sälen. Det var snöblandat regn den ena åkdagen och ganska många plusgrader och sol den andra. Blev lite skillnad i åkning (på längden båda dagarna för min del, Daniel blandade lite mer). Det är i alla fall väldigt bra träning, hela kroppen jobbar och så känner man sig duktig ända fram till dess att man spolierar det hela med lösgodis på kvällen. Man liksom förtjänar det efter träning, dusch och bastu (och hemma after-ski, som går ut på att strutta runt i underställ och inte lyssna på musik, dvs after-ski på vårt sätt)-
Liten hade det också bra, hon har lekt i snön med farmor och farfar och lekt i våningssängarna i stugan. En natt sov hon bra, de andra testade hon gränserna till det yttersta (sova mammas säng, sova pappas säng, sova egen säng i en oändlig klagosång). Man klarar mycket i vanliga fall, men när man sover en decimeter från varandra är det svårt att ignorera det hela.
Och så har hon kanske en liten fobi. Liten och obetydlig men självklar om man jämför med alla fobier som finns där ute; spindelfobi, torgskräck, renlighetsfobi, tjockfobi och smalfobi, hissfobi och höjdfobi osv. Liten har en fobi mot att packa för att resa. Hon blir helt skräckslagen och verkar tro att vi ska lämna varandra eller hemmet för evigt. Egentligen är det ju sunt att hon reagerar när vi packar ner halva hemmet. Men plågsamt eftersom det innebär gallskrik. Men hade jag vetat, att det skulle ta nästan åtta timmar att åka trettio mil hem idag (pga köerna ner från fjället) då hade jag också skrikit. Högt och länge. Det gjorde inte Liten, väl vi kommit till bilen. Hon klarade resan med bravur. Då kan man ta lite resfobi innan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar