Nej se det snöar

Någonstans därute finns en gata....

...en trädgård...

... och en gräsmatta.

Det känns som om Sverige håller på stanna av snömängderna, och det är ju förståeligt. Läste en artikel om det idag: förr var det en timme mellan tågen. Nu kommer det ett tåg varannan minut. Hur ska man hinna rensa spåren fria från snö då? (det här har inget med sj-debatten i sig att göra).

Vi håller också på att stanna. Daniel kämpar på med att cykla till jobbet oavsett om det är en halvmeter snö, eller 25,4 minus (som igår). Men det rullar inte så bra vare sig i tjock snö eller extrem kyla. Och jag studsar fram på vägen med bilen. Det ligger tjockt med is och snö på gatorna, som gör att det blir ett väldigt knöligt underlag.

Liten är väl den enda som tar det med hyfsad ro. Det finns ju snowracer, och hon har ju overall som funkar. Tur att nån klär sig efter väder. Häromdagen var vi uppe i spåren, Daniel kämpade sig runt på skidor och jag och Liten lekte i snön. Snön går ju långt upp över hennes längd, vilket blev extra tydligt där uppe. Jag undrar hur det är att knappt se nåt förutom framåt. Men hon tar det med ro, lilltjejen. Livet är ju som det är.

/Sambon

Snö och kaos

Favorit i repris.

I morse när jag utanför dörren trodde jag att det var ett skämt. Vi har redan så otroligt mycket snö, så det verkade osannolikt att det skulle kunna komma mer. Men det hade kommit mer. Och det var inte helt lätt att pulsa fram i snön, med handväska, datorväska, soppåse med blöjor och Liten i famnen. Tyvärr måste vi ta bilen på morgonen för att jag ska ha en chans att hinna till jobbet i åtminstone hyfsad tid, trots att dagiset ligger nästgårds. Det tar helt enkelt för lång tid att först gå till dagis och sen hem igen för att hämta all packning. Men det känns inte heller helt rimligt att packa in allt i bilen, och 50 sekunder senare packa ur allt ur bilen, inklusive Liten.

Ja, blöjpåsen hade jag kastat förstås, den var inte med i bilen.

Och idag tog det verkligen sin tid att komma till jobbet. Vid ett trafikljus hann jag äta hela min kulinariska frukost. Vid nästa hann jag sminka mig (med råge, eftersom jag tycker smink är överskattat). Vid det tredje hann jag kolla upp lite funktioner på min mobil. Och runt tjugo i nio var jag på jobbet. Sådär kul när jag egentligen börjar halv åtta, men en sån här dag måste man kunna skylla på snön.

Liten ja, det är om henne bloggen egentligen handlar. Hon är inne i en tacksam period, bokstavligt talat. Så ofta det går, säger hon ett innerligt taaaaack. Taaaack för vällingen, taaaack för att du leker med bilen mamma, taaaack för att du tar upp mig när jag kastar mig på golvet med overallen på och inte kan ta mig upp. Stor humor. (inte riktigt lika stor humor när hon blir som en ålande mask när man ska ta på själva overallen, för att hon vet att vi har bråttom, eller för att hon märker att jag vill att vi ska ta på den. Då kan man hålla sig för skratt).

Ikväll är det inte mina personliga OS-favoriter, men vi tittar ändå eftersom det är hockey. Annars så går mina tankar till Anja, som jag antar ska vara glad att hon lever. Jag mådde verkligen fysiskt illa när hon kraschade. Och just som jag skrev det kraschade Järbyn, verkar vara medvetslös. Usch.

/sambon

Dålig bloggare

Jag får be om ursäkt att jag är en dålig bloggare. Det har bara inte blivit av. Mycket annat att stå i på kvällarna. Som tex att slappa i soffan :)

Annars så flyter allt på som vanligt. Liten är på dagis och jag och Cecilia jobbar på och försöker pussla ihop det är med hämta och lämna på dagis. Man har möten som ska passas in osv.

I helgen var några kompisar från Vänersborg här och hälsade på. Var mycket trevligt att träffa dem igen. Och Liten tyckte det var riktigt skoj att leka med Nore och "annan pappa" och "annan mamma" som hon kallade Nores mamma och pappa.
Det blev god mat kombinerat med lite pulkåkande. Det var ju riktigt härligt väder i helgen. Så det var skönt att kunna vara ute lite och Liten gillar att vara ute. Hon vill inte gå in :)

Helgen avslutades med en hockeybockey match. Dock så blev det en förlust men matchen var betydelselös för båda lagen så tändningen fanns väl inte där :-)

Idag var jag och Liten till läkare. Liten har hostat sedan i augusti så vi tänkte att det är väl dags att kolla upp det :) Vi hade tid 1330. Kl 1410 kom vi in. Jag har inget emot att vänta men man kan ju tycka att någon kan komma och informera att det är lite försenat så vet man. Då behöver man inte sitta och vänta precis utanför dörren utan kan gå på en "upptäcksfärd" i lokalen för att hålla Liten på gott humör. Det är ett väldigt vanligt problem, bristen på information. Håller man folk informerade så slipper man oftast arga kunder. Man kan ta att saker å ting är försenade. Särskilt inom vården där det är svårt att hålla tider. Men säg till att det kan dröja lite så blir inte de som väntar förbannade.

Nej nu är det dags för Sveriges andra os-guld.

Tiden går

Liten, rufshåret och dockan Oboy

Gott med kladdkaka

Ja, det gör den och snabbare än vad vi förstår. Vips så var det 10 dagar sen vi bloggade. Usch och förlåt. Men det är intensiva tider nu. Jobb och saxande med tider för att göra dagisdagarna så korta som möjligt. Det är alltid en av oss vuxna som börjar väldigt tidigt och den andra kommer i gengäld hem väldigt sent. Så vi hinner inte direkt tröttna på varandra.

I helgen var Litens farmor här och tog över stafettpinnen lite grann. Jag och Daniel passade på att gå ut och äta och sen tog vi in på hotell. Det var väldigt trevligt att bara få vara vuxna en kväll. Vi sov till halv nio på söndagen, kändes riktigt märkligt att vakna så sent.

Och jag har varit uppe i Gällivare en sväng och kollat in en rätt rejäl gruva. Kallt - men kul. Jag måste säga att jag klär väldigt bra i blå hjälm.

Ikväll är Daniel på bio med en jobbarkompis. Jag och Liten satt och läste lite pixiböcker, och ibland tittade vi på bolibompaprogram på datorn. Som vanligt förvånas jag över vad Liten kan i språkväg.Vi läste en pixi med en massa djur i, och när bilden på en fluga kommer upp (som hon aldrig har gillat, hon sa "nej" till den redan i somras) sa Liten "om den nej" Det tycker jag är stort, att kunna säga vad man inte tycker om. Hon sa "nej gott" för ett tag sen om maten, inte lika roligt. Men nån gång ska det ju starta. Och man kan ju inte tycka om allt. Det viktiga är att hon tycker om mamma och pappa.

Liten med humör

Nu är Liten och Daniel friska igen, i alla fall Daniel. Litens förkylning hänger i, men är förhoppningsvis snart på upphällningen. Tur det, för det är inte mycket mat hon fått i sig senaste veckan. Flera dagar har hon inte ätit nånting alls, och dessutom vägrat dricka välling. Man tror man ska vara så cool som förälder, men det är inte så lätt när ens barn inte äter nåt.

Liten verkar ha en period överlag nu, när hon vill vägra det mesta. Som att ta på/av blöja, gå och lägga sig mm. Det slutar ofta med fruktansvärda utbrott som tär en del på alla. Men idag var hon glad i alla fall ända fram till läggning, ett framsteg. Och man får ju förstå, att världen är stor för Liten och att det inte alltid är så lätt att förhålla sig till allt. Jag önskar bara att mitt tålamod var längre ibland.

Jag skulle vilja avsluta det här inlägget med att säga tack. Tack för snön som kom strax innan jul, och för att vi fick en vit jul. Tack för de 15-23 minusgraderna som höll i sig en månad, och tack för de ytterligare decimetrar som lade sig ovanpå den första snön. Tack för decimetern som kom förra veckan. Tack för decimetern som kommit nu det senaste dygnet och tack för att inget smält undan. Tack för att vi får skotta nästan varje dag, och tack för att Daniel får en så smidig cykelväg till jobbet. Tack för att det tar mig en halvtimme att köra 11,5 kilometer till jobbet. Tack, tackar vänligast, men det räcker nu. Vi orkar inte mer!