Nu är Liten och Daniel friska igen, i alla fall Daniel. Litens förkylning hänger i, men är förhoppningsvis snart på upphällningen. Tur det, för det är inte mycket mat hon fått i sig senaste veckan. Flera dagar har hon inte ätit nånting alls, och dessutom vägrat dricka välling. Man tror man ska vara så cool som förälder, men det är inte så lätt när ens barn inte äter nåt.
Liten verkar ha en period överlag nu, när hon vill vägra det mesta. Som att ta på/av blöja, gå och lägga sig mm. Det slutar ofta med fruktansvärda utbrott som tär en del på alla. Men idag var hon glad i alla fall ända fram till läggning, ett framsteg. Och man får ju förstå, att världen är stor för Liten och att det inte alltid är så lätt att förhålla sig till allt. Jag önskar bara att mitt tålamod var längre ibland.
Jag skulle vilja avsluta det här inlägget med att säga tack. Tack för snön som kom strax innan jul, och för att vi fick en vit jul. Tack för de 15-23 minusgraderna som höll i sig en månad, och tack för de ytterligare decimetrar som lade sig ovanpå den första snön. Tack för decimetern som kom förra veckan. Tack för decimetern som kommit nu det senaste dygnet och tack för att inget smält undan. Tack för att vi får skotta nästan varje dag, och tack för att Daniel får en så smidig cykelväg till jobbet. Tack för att det tar mig en halvtimme att köra 11,5 kilometer till jobbet. Tack, tackar vänligast, men det räcker nu. Vi orkar inte mer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar