Liten sätter på sig gummistövlarna själv

Nu har det hänt, det jag befarade. Folk har börjat klaga på att vi uppdaterar för sällan. Och med folk menar jag min egen syster. Skärpning utlovas, men jag vet ju aldrig när jag får stjäla Daniels blogg. Nu när han jobbar igen orkar han inte blogga alls lika mycket.

Nu är dagarna annorlunda mot förr. Vi börjar varje dag med att säga "snart kommer Alf". Alf fixar vår vägg kan man säga. Det mesta har gått över förväntan bra, t.ex hade vi tur med vad väggen bestod av. Men lite motgång måste man ha, och nu har det dragit ut på tiden lite eftersom det är lite märkliga mått. Men det löser sig.

Annars är det okej. Liten går in på sin åttonde sjukdomsvecka. Ibland är hon frisk i ca två dagar, och med frisk menar vi att näsan rinner bara lite och kanske hosta. Sen startar en ny omgång med extra allt. Hur hon orkar vet jag inte, men hon är tapper som vanligt. Cool är hon i alla fall! Någon på dagis har lärt henne säga nej. I morse hörde man, inifrån hennes rum, ett långt nejnejnejnejnejnejnejnejnejNEJ! Det fanns inte så mycket att säga nej till just då, så jag antar att hon mest tränade på ordet. Sen har hon börjat uttrycka sig lite annars också. Hon kan peka på blöjan för att visa att det pågår saker där inne, och då låter vi henne vara ifred en stund. Och så säger hon mycket mamma och pappa nu. Pappa är favoriten just nu, så ibland när hon säger mamma menar hon pappa då också. Men det går upp och ner det där, även om det alltid är lite tungt att vara den som blir ratad. Man kan ju alltid trösta sig med att om sisådär 13 år kommer vi båda bli ratade. Pinsamma föräldrar som vi kommer vara!

/Hon som kapar