Bus i trädgården

Liten mellan trappstegen

Sambon här, så att ingen känner sig lurad!
Äntligen börjar Liten må bättre, efter många långa veckor. Hon hostar, men allmäntillståndet är absolut bättre. Daniel är dock sämre och jag har också börjat hosta. Det kan tyckas som att vi tjafsar om den här förkylningen, men faktiskt så är det så att den har påverkat våra liv ganska hårt. Liten har varit vaken, skrikit och krävt närvaro 2 timmar i sträck varje natt. Vem orkar det? Den som ska jobba hela dagen eller den som ska orka leka, bära och vara aktiv hela dagen? Vi har naturligtvis delat på ansvaret så gott det går. Men när lilla Liten äntligen sov från 20-06 i natt var vi väldigt tacksamma.

Idag har vi kräftskiva! Några var tyvärr tvungna att tacka nej, men så kan det vara. Vi som är kvar får nog kul i alla fall. Har köpt lykta och hattar osv, och gjort ett sånghäfte. Siktar på att sitta utomhus så att Liten och hennes polare (som kommer sova över) får sova gott inomhus.

Ja, vad annars? Liten har lärt sig att klättra ner baklänges från soffan, det var ju lite på tiden. Hon har annars inget hum om höjder och faror utan kan gå rakt ut från vilken höjd som helst. Och igår insåg hon fördelarna med att kunna stå på tå, när hon skulle titta i en låda i sideboarden. små små förändringar, men stora för henne. Varje liten grej gör ju att hon står mer på egna ben och upptäcker mer av världen.

Pratade med Litens förskola igår, hon börjar ju om två veckor. Efterlyste någon sorts information, men nån sån kommer inte. Hur vi skulle veta att vi ska vara där kl 10.00, det vet jag inte heller. Tydligen är det sånt man ska fatta själv. Tror vi kommer få jobba hårt med att få personalen att uttala Litens namn rätt. Jag fick rätta tanten som jag pratade med, ca 4 gånger. det är bättre med barn, de har inga förutfattade meningar om hur namn ska vara, utan säger det rätt med en gång. Att de sen vrålar halva nätterna, det är en annan sak!